- En bättre dag skulle han kunna vara fantastisk
Oskar Linnros
Stora Sydsvenskan, Malmöfestivalen
Betyg: 2
Publik: 7 000
Bäst: Avslutande ”Från och med du”. Sommarplågan som äntligen (men för sent) får tryck i konserten.
Sämst: Ljudet.Oskar Linnros sångröst har fått utstå lika mycket skit som Alex Schulmans tänder.
Oförtjänt och missvisande.
Han har ju en rätt schyst soulstrupe.
Och även om han inte är en Paul Potts med hästlunga besitter han en glöd och själ i sitt musikskapande som andra, mer finslipade sångfåglar saknar.
Ironiskt då, att det är ett trassligt ljud och en krasslig hals som stjälper honom en aning på Malmöfestivalen.
Det går upp och ner.
I inledande ”Debut” hör man knappt Oskar alls. Strax därpå revanscherar han sig i ”25″, ett av de bästa spåren från succéplattan ”Vilja bli”.
Och så fortsätter det. Ljudet växlar från att vara skralt till bombastiskt, Linnros pipa är i stunder lika hes och raspig som varm och uthållig i nästa.
Han ser ut att kämpa, den 27-årige ex-Snooken, och lyckas som allra bäst i sin egna version av Veronica Maggios ”17 år”, smäckande balladen ”Annie Hall” och avslutande ”Från och med du”.
Därför blir man litet ledsen i ögat när det brister och dippar. Som i korta ”Kaffe/cigg”, men framför allt under ”Din mamma”.
Överlag är det godkänt.
Men definitivt inte mer.
En bättre dag skulle han kunna vara fantastisk.
Det har han visat tidigare.Joakim Gerhardsson
Konsertrecension
Publicerad i Kvällsposten, Malmö, 2010-07-27
- Krutpumans värdighet är intakt
Siw Malmkvist
Swingtältet, Malmöfestivalen
Betyg: 2
Publik: 700
Bäst: När Siw rappar ”Här kommer Pippi Långstrump”. Uselt men charmant.
Sämst: Alla ryms inte i tältet.Att Siwan skulle locka folk var det väl ingen som betvivlade. Eller jo. Malmöfestivalen kanske.
För inne i pyttelilla Swingtältet sitter en mindre kranskommun ihoppressad som plankor på ett lager.
Utanför tältvingarna står jazzgummorna som blev över och försöker att hitta skottgluggar mellan alla breda nackar.
Under en timme, ackompanjerad av en bunt välkammade smokingnissar som kallar sig Dom ni vet (vet vi verkligen det?) och Rosa Rydberg, dammar Siw av ”Mamma är lik sin mamma” och ”Flickor bak i bilen”.
Krutpuman från Landskrona har fyllt 73 bast och hon har gjort med med en värdighet som är intakt.
En styltig rapversion av ”Här kommer Pippi Långstrump” rundar av tältkonserten.
Fantastiskt värdelös, så klart.
Men avväpnande självironisk.Joakim Gerhardsson
Konsertrecension
Publicerad i Kvällsposten, Malmö, 2010-07-21
- Drömskt omslutande rymdpop
Efterklang
Lilla Sydsvenskan, Malmöfestivalen
Betyg: 4
Publik: 2 500
Bäst: ”Cutting ice to snow”.
Sämst: Varför har mixerkillen sin mikrofon påslagen?Danska Efterklang visade sig bli årets Yann Tiersen-bokning. Drömskt omslutande och svällande rymdpop som gärna arbetar i etapper av episka klimax.
Det är ingen konsert som på något sätt fladdrar iväg i yviga charader, som ibland ter sig löjligt närvarande när trång och självutnämnt svår indie ställer sig på scenen, utan snarare ett liveutförande som är starkt brofäst och behärskat.
Det som är lika lågmält och tyst i mellansnacket ter sig lika explosivt och muskulöst kraftfullt i dess musikaliska uttryck.
Monumentalt svepande ”Full moon” och pianodrivna ”Modern drift”, båda från senaste vinterplattan ”Magic chairs”, når tillsammans med den något äldre ”Cutting ice to snow” en helt ny rymd när de framförs live.
Allting kilar som in sig mellan ryggkotorna och retar fram kittlande frysloppor längs med underarmarna.
Det är bara ett småsvajigt mittenparti som hindrar spelningen från att vara ett femtiosex minuter långt stråk av ren popmagi.Joakim Gerhardsson
Konsertrecension
Publicerad i Kvällsposten, Malmö, 2010-08-21
- En förutsägbar och jämnblöt gegga
Ulf Lundell
Kronovalls vinslott, Tomelilla
Betyg: 2
Publik: 2 800
Bäst: När Lundell sprattlar till i ”Omaha”.
Sämst: Uffe! Sven Wollter ringde. Han ville ha rösten tillbaka.Sist man gav sig an Lundell med pennan slutade alltsammans med handskrivna protestbrev och en sten kastad genom fönsterrutan hemma i lägenheten.
Brevet var signerat av ett fans. Stenen kanske bara ett pojkbus.
Men ändå.
Uffe är helig. Alltså. Seriöst. Mer än ”rör inte min kompis”. Snarare ”ge blanka fan i vårt helgon”.
Men det är svårt att låta bli. För det mesta på Kronovalls vinslott är som vanligt när det kommer till Lundell och sommarkonsert.
Kasta munspel till publiken? Check.
Stå makalöst bredbent i de mest bondrockiga partierna? Check.
Bohemskjorta uppknäppt halvvägs ner till naveln? Check.
Det är förutsägbart trött och anmärkningsvärt grötigt. Uffe har kanske inte den lenaste rockpipan, och det har alltid haft sin charm, men väl hemma på Österlen är han om möjligt ännu hesare. Rösten spricker några gånger för mycket.
Visst. Det gnistrar till då och då. ”Omaha” är en skön pungspark som får bjällrorna att skälla i ett par minuter och ”Tillsammans vi två” är rätt så magnifik. Och akustiska extranumret ”Connemara”. Ljuvlig i all sin stora enkelhet.
Men under över två och en halv timme är det inte mycket som imponerar. Låtarna flyter ihop till en jämnblöt gegga.
Att be rockpoeten sluta är uttjatat. Det räcker en gång. Han får väl göra som han vill.
Men det är inget vidare bra, det här.Joakim Gerhardsson
Konsertrecension
Publicerad i Kvällsposten, Malmö, 2010-07-22
- Finesslös afterski i Gessle-land
Sweet
Solgården, Halmstad
Betyg: 1
Publik: 1 200
Bäst: Bara ett extranummer.
Sämst: 375 kronor för att se ett coverband.Det luktar afterski i Gessle-land. Brittiska Sweet har landat. Fast. Egentligen inte. I scenkvartetten är det bara gitarristen Andy Scott som hängt kvar sedan flowerpowertiden.
Under de senaste fyrtio åren har bandet kört rena hockeybyten i uppställningen. Snart har varenda rockbritt plitat ned ”med i Sweet” på CV:et.
Ett tag fanns det till och med tre olika Sweet samtidigt med en originalmedlem i varje.
Snurrigt.
Men det här är Andy Scotts variant. Leasade Sailor-sångaren Peter Lincoln, som ser ut som en 60-årig Niklas Wahlgren på Hawaii-semester, står brett framför mikrofonstativet ooch bräker i gång muggiga karaokeversioner av ”Poppa Joe”, ”Hell raiser” och ”Ballroom blitz”.
Scott själv håller sig på sin kant mest hela tiden. Småvaggar och dricker flasköl. Slöriffar. Kavlar upp ärmarna. Tänker kanske på England eller nästa gig. Vad vet jag.
Övertände Lincoln tar desto mer plats. Efter varje låt brölar han ”bloody marvellous” och låter basen studsa mot låren.
Den ihoppusslade kvartetten bränner av vad som känns som ett detaljstuderat greatest hits-album utan överraskning eller finess. Välsnidade låtar. Visst. Stämningshöjare. Absolut.
Men bara i rätt händer.Joakim Gerhardsson
Konsertrecension
Publicerad i Kvällsposten, Malmö, 2010-07-15
- Det ligger nästan en matta av döda kalorier på golvet
Juliette Lewis
Kulturbolaget, Malmö
Betyg: 3
Publik: 450
Bäst: Energin. Jisses.
Sämst: Att glömma öronpropparna hemma.Juliette Lewis, säger jag. ”Gilbert Grape”, tänker ni.
Visst.
Fair enough.
Men den 37-åriga Hollywood-bruttan har fler strängar på sin lyra. Som att spela svettig tatuerarrock. Så det kan bli ibland.
Och visst har Brad Pitts gamla flamma en rivig pipa. Med ett ylande gitarrmangel som fondvägg flyger Lewis omkring inne på Kulturbolaget och tjoar som en vig totempåle med knasiga indianfjädrar på huvet.
Det är mycket teaterapa. Lewis vispar runt skallen så hårstråna vevas som rotorblad uppe på den rökiga scenen. Men mellan all rockakrobatik och alla sensuella stön är det faktiskt bra.
Framför allt i de lugnare partierna. ”Hard lovin’ woman” är så där sirapseg på ett schyst sätt. ”Uh huh” likaså. På slutspurten utmanar Lewis till och med sina egna stämband i ”Suicide dive bombers” och strippar ned sig själv till behå.
Det är över på en timme.
Kort, kan tyckas.
Men efter den makalösa energitömningen är det inte svårt att förstå. Som hon studsar runt som en liten färgglad boll därinne. Herrekristus. Det ligger nästan en matta av döda kalorier på golvet.
Pittens ex-snärta har en bränsletank som skulle få Howlin’ Pelle generad och tajta korvskinnet Iggy Pop att höja på ögonbrynen.
Om inte huden spricker sönder på stackarn, alltså.Joakim Gerhardsson
Konsertrecension
Publicerad i Kvällsposten, Malmö, 2010-07-14
- Under nästan två timmar trängs halva Landskrona framför scenen
Lars Winnerbäck
Citadellet, Landskrona
Betyg: 4
Publik: 7 000
Bäst: Allsången i “Hugger i sten”.
Sämst: Att man knappt hör vad Lasse säger mellan låtarna.Store Lasse har blivit större och gör anspråk på tronen som sommarturnéernas Yoda. Det är vad jag tror. Frågan är vad Ledin tycker. Men Lasse ska bli sommarkung. Så är det.
Men det börjar sisådär.
Framför ett husväggsstort draperi i svart står bohemskägget i lika mörk skjorta och gungar i gång ett segt visballadblock som visserligen är trivsamt och så men inte mycket mer.
Knallen kommer först fyra låtar in i konserten när Winnerbäck smiskar till gurans strängar i “Åt samma håll” och draperiet faller och bandet kliver in.
Och visst är han folklig, Lasse. I publiken står PRO-gummor och radhusfarsor och dagisbarn. Handklapp och busvisslingar och salongssvajiga “vi älskar Lasse”-vrål. Det finns verkligen en spänst i hans popularitet.
Under nästan två timmar trängs halva Landskrona framför scenen där Winnerbäck gör “Från kylan in i värmen” magisk och “En av alla dom” lika fantastisk.
Lasse är en säker tvåvägsspelare som vet när han ska hugga och vet när han kan ligga lågt. Dippar finns alltid. Du måste alibilöpa ibland. Det hör till.
Men när Linköpingssonen har en halvtimme kvar, och väljer att salutskjuta iväg allsångssydda poppärlor som “Ett sällsynt exemplar”, “Hugger i sten” och “För dig” i ett kraftfullt potent sjok, finns det få anledningar till att tvivla.
Sommaren är kort, flåsar Ledin hemma i hammocken.
Frågan är vad Lasse säger.Joakim Gerhardsson
Konsertrecension
Publicerad i Kvällsposten, Malmö, 2010-07-11
